Idag har Oliver och jag hängt mestadels utanför hemmet, bl.a. i form av öppna dagklubben, abc-kaffe med Jessi och en timme vid boxen!
Denhär senaste tiden tycker jag Oliver har utvecklats otroligt mycket mentalt, han förstår liksom vad man förklarar och pratar om (tror jag iaf heheh) och han är lättare än nånsin att ha med sig på olika aktiviteter, då han (oftast) lyssnar och lyder väldigt bra och kan äta samma mat som oss andra osv.. Det är helt enkelt väldigt lätt att ha ett barn som börjar vara lite mer "förståndigt" med sig!
Dock slog det mig här om dagen när jag satt i bilen att.. snart har vi faktiskt 2 barn!
Ni ba: No shit tur du håksa
Alltså jo, jag vet att det är en baby jag har i magen och att han (förhoppningsvis) kommer komma ut i något skede, men sen har jag liksom inte funderat så mycket mer. Man har liksom ganska fullt upp på dagarna ändå och när det blir kväll släcks hela hjärnkontoret ner och man sitter på autopilot framför nån serie innan man somnar.
Vi har ju många kompisar som också bara har ett barn, de enda med två som vi umgås mer med är egentligen Carro och hennes tjejer, och de är ju så snälla med varann så man får ju nästan funderar om det är på riktigt emellanåt, och så ofta som vi umgås med dem så märker man att det är det ju.
Jag har ju då liksom typ tagit för givet att det är sådär det är att ha två barn, de gullar och ojsar och pajar och har sig..
Men tänk om det inte blir så för oss?
Tänk om det blir åt helvete med svartsjuka och att Oliver typ tar ut det på bebisen (tror och hoppas jag ju att han inte gör, men man VET ju aldrig!) och bara en massa elände och skit. Hur gör man då!? Nu har man ju då dessutom vant sig vid att ha ett barn med sig, kommer jag ens nånsin att komma mig utanför dörren med två barn och allt vad de innebär eller kommer vi sitta hemma tills den lilla är typ 2?
Så jaa, jag har kommit till en liten wake up point och nu vill jag gärna höra att det faktiskt är sådär lätt som det ser ut att ha två barn.. Eller att det är helt förjävla jobbigt men såklart värt det i slutändan ändå.
Att ha fler barn än ett, enligt mig, speciellt med liten åldersskillnad är till största delen det att man varje stund garanterat har något att göra, när man med bara ett barn faktist i mellanåt har andningspauser :D Att komma sig ut genom dörren med två var lättare än man väntade sig när man väl övat några gånger. Efter ett tag kommer du fundera "vad gjorde man när man hade bara ett barn?!" Haha :) Hoppas storebror tar emot syskonet fint!
SvaraRaderaDet kan jag föreställa mig! Idag sov Oliver t.ex. 2,5h ute i vagnen (ytterst sällan han sover så länge men ändå), och jag hann ju få tråkigt! :D Ska försöka njuta lite extra av de stunderna nu sålänge jag hinner. ;)
RaderaDe där me att ha med sej två barn vänjer man no sej med. och nog märker du sen ganska snabbt å hur du ska gö för att få de ti gå smidigt.. de e ju rutiner som får e ti funk:) vi har två barn (och en tredje påväg! HUR gör mmand då undrar ja?!) och i början va no storasyster snäll å vila gos me babyn men då babyn va 3 veckor blev hon som föbytt och gjord allt för att bråk me babyn (som ba sovd?!) då ja amma sku hon koma å kläter på mig, hon knep babyn i benen och då hon pajja så slo hon iställe å då ja sa till så sa hon "ja pajja ju baraaaaa" så jaa, de va nog j*vligt tungt fö ja kuna int lämn di ensamma i sama rum :( men samtidigt så måst man ju minnas att int e de ju alls allti kul för syskone att mittiallt del mamman me en till?? som att ens karl mittiallt sku koma hem me en ny kvinna o ligg å mys me henne i sängen hela tiden å själv får man ba vänt å vänt.. de försökt ja minnas då hon hadd sina utbrott på babyn att hon gör ju de mest för att få min uppmärksamhet... sku ju va bättre om hon faktiskt sku ha tagi ut de på mig å int babyn bara. ibland undrar ja nog om ja sku ha kuna gö nå annorulunda där i början.. men ja försöka ändå att verkligen ge tid åt storasystern å ibland också säg åt babyn "nu får du välnt lite då storasyster behöver mamma nu" int för att babyn brydd sig men mer för att vis åt systerna att ibland är de å babyn som får vänt.
SvaraRaderaojj ojj lång kommentar men ja, ja förstår hur du känner och de är nog bara att förbereda förbereda förberada oliver på att ett syskon som behöva matas, bytas på och så vidare kommer att komma. Och ett tips, säg att det är NI som har en baby i magen, NI som ska få baby/lillebror, NI som ska sköta den så att det från början är klart för honom att det också är hans baby och int bara mammas :) lycka til!!
Alltså ja hoppas nog å att om Oliver känner att han måst få ur sig aggressioner, att han riktar de mot oss isåfall o int babyn, men man måst ju se hu de blir bara o försök just förbered o förklara.. Dedär om att VI ska få baby va ju helt logiskt, ska tänk extra på de o betona att babyn är VÅR o int bara min (nu säger ja ju faktiskt ofta just att mamma har baby i magen när ja tänker efter..)!
RaderaVi har två som är 3,5 år och 14 månader. Det blir ju nog helt klart betydligt mer att göra med två än ett, speciellt om den äldre slutar sova på dagen... Då yngsta var kring ett halvt år, ålade sig framåt och det var sommar och semester kom första chocken. Man fick ju aldrig sitta stilla. Alltid var det nån som behövde hjälp eller nån som hittade når opassande att sätta i munnen. Tacka vet jag bärsele/sjal då man skulle laga mat!
SvaraRaderaSen var det nog jobbigt också då hon just börjat gå och storebror inte förstod att hon var lite ostadig. Men värre är det nog nu då hon klättrar och härmar allt som han gör. Men inte förstår att hon inte klarar det själv. Ögon i nacken skulle vara toppen!
Alla smågrejor som storebror gillar är ju inte heller så kul, men man hittar sina knep! Sen blir ju barnen större hela tiden! Vi planerar en trea och jag tänker som så att det är jobbigt medan de är små men vi vill ha en stor familj och de växer ju så fort!
Ja som tur har vi redan en ergobaby bärsele, har på känn att den kommer bli mer använd med lillebror än med Oliver, då vi egentligen int behövde den alls när han var liten! Dedär dagarna när allt känns övermäktigt och som att man inte hinner med nånting har jag nog på känn att man får försöka trösta sig med att de bara är små en kort stund och sen växer upp och (förhoppningsvis) är lite lättare att hålla koll på. ;)
RaderaVi hat två barn med 3 år emellan och det var nog tungt de första 8-9 månaderna. Den lilla hade problem med magen och var väldigt gråtig och jag hade inte riktigt ork och tålamod med den äldre. Jag hade också väldigt höga förväntningar på mej själv gjorde det hela värre. Sen blev det tungt för att den yngre var tidig i utvecklingen och lärde sej gå vid 9,5 månader och sen dess har det varit full fart. När den lilla var ca 1,5 år tyckte jag det började bli lättare, små stunder kunde de leka med varandra och allt var frid och fröjd. Nu leker de nog också fint med varandra för det mesta. Det jobbiga nu är väl mest att lillebror tror att han kan allt som den äldre kan och klättrar högt och hoppar i trappor utan att förstå att det kan sluta dåligt. Så här händer så gott som dagligen för man kan ju inte vakta honom dygnet runt heller. Tror nog ni kommer klara er fint, Oliver verkar ju vara rätt så lugn 😊 lycka till!
SvaraRaderaJaa jag får väl nog förbereda mig på att det kommer va tungt i början låter det som! Man får väl försöka göra det bästa av situationen man får och försöka minnas att man inte är mer än mänsklig och har sina gränser o brister emellanåt! :) Jo Oliver är nog överlag en ganska lugn kille. :)
RaderaJag upplever att de är lättare att ha två barn än att ha ett. Dock är lillebror e lugn baby så de inverkar såklart 🙂
SvaraRaderaJa det beror ju såklart på hurdan baby man får som nästa, hur jobbigt det blir. :) Överlag är man ju dock kanske lite mer berädd på allt vad det innebär att ha en baby med andra barnet än med första och inte lika bakom flötet me allt. ;)
Radera