Tell the world I'm coming home

Idag var första gången då vi gick ut från avdelningen och jag gick med honom i famnen omgiven av människor som inte har nån aning om vem vi är eller vad vi varit med om. Vi skulle bara en bit genom sjukhuset till röntgenavdelningen för att de ville göra uppföljning av hjärnan med ultraljud (han har haft nån liten blödning tydligen men de var borta nu o allt normalt), jag hade honom tätt invirad i en filt och varje person som ens tittade på honom på avstånd ville jag bara skrika "NEEEEJ UNDAN!!" åt, heheh.

Friskt.

Känns så sjukt att vi kommer få hem honom nästa vecka och att han plötsligt ska klara sig utanför vauvateho, i den verkliga världen som ju är full av smuts och bobbor! Jag kommer helt säkert vara dendär överbeskyddande mamman som andra suckar åt då jag inte vill lämna vagnen mer än 2m bort för att jag då kanske inte hör om han vaknar, och går och kollar femtielva gånger i timmen så att han andas.

Är så glad över att vi inte har behövt uppleva några bakslag (KNACK KNACK I TRÄ SPOTT ÖVER AXELN O SALT ÖVER ANA) och att han växer och blir större för varje dag. Idag var han 1875g och orkade rekordamma 40ml, och jag är glad att jag haft möjlighet att vara i Kokkola så mycket att jag fått lära känna honom nu innan han kommer hem. Det ska bli så skönt att vara hela familjen samlad och så får också Sami och Oliver lära känna honom, vår lilla bästa Noel.